fredag 7 november 2014

Moçambique - Maputo o Inhaca!

På lördagskvällen dök det upp nya gäster till hotellet. Det visade sig vara ett par i vår ålder, som kände igen oss från Zomba... Hade delvis samma resrutt som vi och hörde med häpnad om vårt visumanskaffande vid Mozambiques gräns. De hade själva försökt få sitt visum vid gränsen, men blivit skickade tillbaka till Blantyres konsulat. Detta gällde även andra de mött - så vi får nog ändå tycka att vi haft tur. De fick dessutom vänta över en vecka för att få sina visum - när de väl ansökt!

Ok, söndag morgon skulle vi då vidare till Maputo. Turen var med oss när vi kom till Inhambanes busstation och buss fanns inne och redo för avfärd. Sex timmar skulle resan ta...
Eftersom bussen hade släpkärra bakpå, förmodade vi att chauffören skulle bli tvungen att ta det lite lugnt. Detta var bitvis väldigt fel. Vår rycksäck som låg där - osurrad, som allt annat bagage - studsade högt mellan varven. Dessemellan gick det långsamt, men vingligt. Ganska många fartkameror fanns längs vägen, vilket vi var tacksamma för - då minskades farten betydligt.
Nio (!) timmar senare kunde vi helskinnade kliva av bussen i huvudstaden. Det är tur att man kan köpa mat och dryck genom bussfönstren, när fok ska av och på!

Hittade ganska enkelt en minibuss mot "Museo", där vi klev av och sedan traskade nån kilometer, till vårt utsedda hostel "BASE Backpacking". Detta brukar tydligen vanligtvis vara fullt, enligt en kille som också bodde där. Nu var vi fyra på hela stället! Tydligen har antalet turister drastiskt minskat sedan visumpriset lika drastiskt ökat - trist contenta av en historia som enbart gynnar makteliten förstås!

Det blev dorm - helt enkelt för att dubbelrummet inte var trevligt och vi fick dessutom en egen sovsal - so far... .
En kort promenad för att äta och handla - ha, det var ju SÖNDAG! Då är det väldigt stängt, det borde vi lärt oss! Hittade dock en kinarestaurang, som serverade "riktig" kinamat. Här återupplevde vi den goda maten från vår Kinaresa. Dessutom så riklig att det blev mat till en "take a way" för mig - Kent åt upp allt sitt!

Måndagen började vi med hamnen, för att kolla turlista till ön Inhacha, som ska vara trevlig. Det var inte lätt att begripa och av någon anledning var vår spanska helt oförståelig för biljettmannen. Vi tog då ett kort av tidtabellen och klev in på ett stort, dyrt hotell. Här klarade de engelskan och vi vet nu att båten dit går på onsdag nästa gång. Det får det bli!
Strosade därefter runt i staden - en stor stad, med mycket bilar och många människor. Kan väl här för första gången också se tecken på det portugiska förflutna - mosaikväggar som även för oss tillbaka till Triana i Sevilla!

Har också besökt järnvägsstationen - ett intressant ställe, där tågen oftast lyser med sin frånvaro. Dock har vi lyckats hitta ett som ska ta oss till gränsen till Sydafrika, för vidare färd därefter mot Swaziland!
Besök på SPAR, supermarket för inhandlande av lite mat. Kök finns på vårt hostel, så det fick bli hemlagat denna dag.

Tisdagen gjorde vi ett besök på ett annat backpackingställe i stan, mest för att kolla deras ev bokförråd - jodå, även här fanns det böcker för inbyte. Min bok närmade sig slutet, så det kändes ju bra "för framtiden" :).

Betat av de "sevärdheter" som fanns utsatta på kartan - fast mest spännande är ju att se olika kvarter och områden i staden. Allt från höga, mycket slitna betongkomplex (både Kent och jag fick Libanonvibbar när vi såg dem - trots att det inte finns kulhål i byggnaderna här) till trevliga enfamiljshus med mangoträd och jacaranda i de små trädgårdarna, som dock ALLTID omgärdas med taggtråd, eller liknande. Självklart sitter det en vakt utanför och halvsover.
Hemlagat idag också - man får slåss om spisen med städtanten här, hon är mer intresserad av att göra sina långkok än att skura toaletter...

Osdag och vår BRÖLLOPSDAG! Denna tänkte vi fira på ön Inhaca, ca två timmars färd med båt från Maputo. Vilken dag! Vi är faktiskt glada att vi lever och några båtfärder blir det endast i mycket lugna vatten!
Vi började med att köa för biljett. Detta visade sig senare endast gälla sittplatserna inomhus och självklart var de dubbelt så dyra som de andra. Nåja, det var ok för det blåste och kändes kallt, så vi hade det bra inomhus!
När vi var ca 600 meter från land -otroligt vackert - så kastade båten ankar! Nu skulle vi "skutta" ner i en mindre motorbåt som tog oss nästa 400 meter. Där fick vi plumsa ner i vattnet och vada i knähögt vatten de sista 200 meterna. Nåja, vattnet var varmt så det var ok.

Väl i land fick vi höra att båten skulle gå tillbaka tidigare än kl 15, som utlovats. Detta pga vädret - blåsigt påstod de. Jag tog dock ett dopp, vi gick en sväng i byn och tog oss sedan tillbaka för att kolla båten. Den verkade inte ha någon brådska och vid halvtre fraktades vi ut i småbåtarna igen....för att tjugo minuter senare fraktas tillbaka till land. Båten skulle inte gå! To windy!

Vi hade förstås inget med oss för att övernatta på ön och dessutom kunde man inte säga om båten skulle gå dagen därpå. Så när tre andra västerlänningar frågade om vi ville chartra en båt med dem, hängde vi på. Denna båtresa kunde nog bli "bumpy", men ändå säker.

Klockan hann bli lite för mycket innan den äntligen kom till ön från Maputo. Vi ville inte åka i mörkret, men vi borde hinna.
Vi blev slutligen sex passagerare och två som körde. Båten var liten och öppen, med bara skydd över styrpulpeten. Där hade jag turen att få plats. Två jättestora motorer på 150 hk vardera skulle göra resan möjlig. Flytvästar fanns tack och lov.

Tämligen omgående blev det mycket hård sjö. Vågorna var enorma och när båten dunkade in i en stoppvåg flög man högt i luften, inte skönt för ryggen! Jag höll mig trots allt torr, men Kent fick sämsta platsen och blev gång på gång översköljd av de 4 - 5 meter höga vågorna. Jag blundade merparten av resan, kollade bara med jämna mellanrum så Kent satt kvar. Skrämmande att befinna sig nere i vågdalen och se vågorna torna upp ovanför båten!

Vi hade dock en utomordentlig kapten, som verkligen kunde läsa havet, så ca 1,5 timme senare - när mörkret precis fallit - kunde vi kliva i land. Där väntade ägaren av båten, som också tog betalt. Han hade  tack och lov bil och körde oss till bankomaten - Kent var dyngsur ända in på bara skinnet och frös förstås.

Resan blev inte billig och med facit i hand hade vi aldrig gjort den båtturen!
En varm dusch och en tallrik spagetti, därefter slocknade vi. Nästa bröllopsdag ska vi inte åka båt!

Torsdagen vilade vi upp från gårdagen genom en promenad till det andra backpackingstället för bokbyte igen. Härligt med en hel hylla böcker, även om de på portugisiska och holländska går bort. Här mötte vi återigen paret som vi träffade i Inhambane! Kul!
Tvättade gjorde jag också - Kents genomdränkta kläder kunde nästan stå själva pga saltet. Jag fick en lektion i användande av tvättbrädan av städtanten, som inte verkade helt nöjd med mitt verk.

Nu lämnar vi Moçambique för vidare färd mot Swaziland, via Sydafrika.

Moçambique har varit en väldigt trevlig upplevelse - med undantag för malaria (den skyldiga malariamyggan gissar vi dock kom från Malawi) och båtfärden från Inacha.
Maten har varit bättre här än i både Zambia och framförallt Malawi och landet har också väldigt skiftande natur - allt från de torra vidderna, till berg, grönska, palmer och förstås hav! Bussfärderna tyckte vi i början gick lugnare, men mot slutet har detta tyvärr återgått till "crazy drivers". Människorna har annars varit lika vänliga här som i de tidigare länderna!

Har du surrat lasten älskling?

... de hade hon inte... hmmmm?

Var e min kanon?

Hitta den! Kanske passar i en ny Rambofilm - Rambo, den sista fighten!

Vi e ju ganska lika, Rambo å jag!

Matar hundarna bara älskling...

bästa sättet att bli polare...

Nä, nu räcker det mina vänner, mer i morrn!

Spanade in Olof Palmes gata, ett måste i Maputo

VVårt boende i Maputo - Base Backpackers

Detta var för stort att bo i...

Den stora farbrorn, President Samora Moiseis Machei, mitt i gatan står... överallt!

Ta de lungt nu alla, inte så bråttom, ni kommer inte tillbaka idag i alla fall...
Inhacafärjan 1:a kl kostar 400 meticais/pp 200 meticais om du vill åka 2:a kl på taket i blåsten

Framme utanför ön Inhaca. först liten båt...





... sen promenad och betalning för den lilla båten...
Liten båt kostar 20 meticais/pp

BETTAN!!! Va f%n! Blev hon kvar på färjan????

Jasså där e du...?!
Nu dags att betala öskatten - 200 meticais/pp

Ett litet stjärnfall hamna framför våra fötter när vi klev iland!

Skynda tryck nu, älskling. Orkar inte hålla andan längre...

... nu då, ta kortet NU! Nu släpper jag ut magen!

Lilla byn på ön Inhaca...

... bredvid den stora stranden

Väntar på att få åka ut till färjan, som vi tror ska köra oss till Maputo...

Älskling, kom nu! de blir ingen färja, kapten sa NEJ!

Färjan ligger still och havet ser lugn ut... Men icke då...

Blåser för mycket ute i "kanalen" så det blev den "lilla färjan" i stället...

ÄNTLIGEN på väg till Maputo i den "lilla färjan"!
Dessa ansikten ska komma att ändra sig om ca tre minuter till helt annan färg och utseende!

Dagen efter. Koll på den "lilla färjan" som tog oss över havet från Inhaca till Maputo!

Allt gick väl, vi kom fram till slut. Men idag på morgonen tar vi tåget!

1 kommentar:

  1. Tjena Kenta & Bettan!!! Alltid lika härliga bilder!! Vart ska ni sen & när kommer ni hem till småblåsiga Uppsala? Kontrasterna är enorma här gentemot hur ni har det, här pendlar det mellan 0,1 till 7c, småblött & surt hela tiden!!!! Här lullar livet på, omorganisationen stundar runt hörnet ..alltid lika spännande! Ha det & skickar en massa zyberkramar till er båda// Eddie

    SvaraRadera